Det var med ganska stora förväntningar och hög pepp som jag klev in i Baltiska hallen. Jag har sett GHOST live några gånger nu och de har för varje gång blivit lite bättre. Trots att de kört på med samma koncept, med smärre förändringar, sedan debuten 2010 så håller det stenhårt.

Mystiken av bandmedlemmarnas identiteter är också hyfsat intakt då bandet aldrig själva mig veterligen ens kommenterat saken. Många amatördetektiver ”vet” vilka som döljer sig bakom masker och smink men GHOST själva vill inte visa vilka de är så varför förstöra illusionen. Men innan huvudtraktionen körde i gång så var det uppvärmning med TRIBULATION.

TRIBULATION

Jag har, ska jag erkänna, ingen större erfarenhet av TRIBULATION. Jag började så smått lyssna på dem när skivan ”The Children of the Night” poppade upp på diverse årsbästalistor för 2015. Det är verkligen ingen dålig platta då den nästan höll på att hamna bland mina årsbästa också. Tyvärr så når de inte ända fram den här kvällen. Efter ca 30 minuter så börjar jag skruva på mig och känner att det faktiskt var lite småtråkigt och platt live. Beger mig därför ut från scenområdet för lite förfriskningar innan det är dags för GHOST. Dock ska jag absolut ge TRIBULATION en andra chans i sommar på Sweden Rock Festival.

GHOST

Spöklik körmusik sätter stämningen inför den analkande spelningen eller ritualen som de själva kallar det. Backdropen är ett stort, utsmyckat, katedralliknande fönster som förstärker känslan av att man befinner sig i någon slags kyrka. Fast i den här kyrkan så lovsjunger man inte Jesus Kristus utan tillbedjer mörka makter och prisar Hin håle själv.

Sen kliver de då in på scenen. Först de namnlösa gastarna och sist men inte minst Papa Emeritus III. Papa är som han brukar iförd full påveskrud och gastarna i strikta, svarta kläder och uttryckslösa svarta masker. Första låten tillika senaste skivans titellåt ”Spirit” körs i gång. Tror att många precis som jag laddat ett tag för den här konserten då publiken direkt är med på noterna och man kan nästan ta på stämningen. Jag ser till och med några Papa-kopior i publiken kompletta med både corpse paint och påvemössor.

”From the Pinnacle to the Pit” dundrar igång och jag älskar verkligen basintrot och det tunga basljud. Det är helt klart en av mina favoritlåtar från ”Meliora”. De namnlösa gastarna rockar på för fullt. Tidigare så har de haft en mer återhållsam ställning på scenen, men nu tar de plats och man kan se att de går loss på att spela i, just nu, ett av världens bästa rockband. Det med all rätt med tanke på att de har två färska grammisar i bagaget, en amerikansk och en svensk.

Halvvägs in i konserten till tonerna av deras grammisvinnande låt ”Cirice” har Papa gjort ett klädbyte och kommer in i lite mer lediga kläder. Påvemössan har ersatts av en väldigt välkammad frisyr med mittbena. Nu kan han plötsligt röra sig mer fritt och tar rollen som en fullfjättrad entertainer. Den tredje inkarnationen av Papa är till skillnad från sina mer tysta föregångare rätt slängd i käften. Med en skum, engelsk brytning levererar han smått dråpliga kommentarer i stil med ”Jag är inte så ung som jag ser ut”. Bitvis ganska tramsigt men trots buskisvarning mellan varven så funkar det.

Kvällens höjdpunkter förutom ovan nämnda är ”Year Zero”, ”Mummy Dust”, ”Absolution”, ”Ritual”, ”He Is” och en akustisk version av ”If You Have Ghosts” som förlängs till att ackompanjera en underhållande bandpresentation.

Det här var den femte och även bästa spelningen jag sett med GHOST som sagt bara blivit bättre och bättre för varje gång. Trots att Baltiska hallen som förutom att vara en rätt ocharmig lokal inte heller bjuder på världens bästa ljudupplevelse så stoppade det inte GHOST från att leverera en kanonspelning.