Helmet har en bra eftersmak

Att se Helmet live är som att bli överkörd av ett tungt fordon som inte bromsar det minsta när du kliver ut i gatan. Page Hamilton styr sina bandkollegor med fast hand och varje riff och break sitter exakt där det ska. Att det är Page som är grundare och drivmotor är det inget snack om och han verkar trivas i rollen som bandledare.

Det var fullt ös från början till slut och det var helt omöjligt att inte låta huvudet gunga med i de tunga och precisa takterna. De spelade bara låtar från ”Meantime”, ”Betty” och ”Aftertaste”. Mest blev det från den sistnämnda då de i princip spelade mer än halva ”Aftertaste” rakt av.

Min personliga favoritplatta är ändå ”Betty” som var den första jag lyssnade på med Helmet då den kom 1994. Av den fick vi höra en fantastisk version av både ”Tic” och ”Milquetoast”. Givetvis får vi även höra både ”Meantime” och ”Unsung” rivas av.  Det slår en efter konserten vilka bra låtar de tre skivorna faktiskt  innehåller. Det hade nästan inte spelat någon roll vilka de valt att spela.

Tack vare att att Lille VEGA är ett litet ställe kändes spelningen intensiv och intim vilket verkade gillas av bandet som tog sig tid med att skaka hand med sina fans och Page småpratade med publiken mellan låtarna nästan som om vi alla kände varandra.

Ibland är det skönt att vissa saker i livet inte förnyas eller försöker bli någonting annat bara för att det för tillfället är modernt. Helmet vet det och gör det de blev kända för utan vare sig krusiduller eller finlir utan fortsätter tryggt att mangla precis som om tiden stått stilla efter 1997.