Red Stage - Metaltown 2011
Givetvis så blir det en fältrapport om Metaltown 2011. Vad var bra och vad var mindre bra på årets festival. Nytt område och större arrangemang ger nya möjligheter men samtidigt ställer det större krav på arrangören. Med de grymmaste artistbokningarna någonsin så ska vi se om Metaltown lyckades dra lasset i land så här med facit i handen.

FESTIVALENS PLUS OCH MINUS
Vi börjar med att riva av det som var mindre bra eller till och med sög hästpung så slipper vi nå mer gnäll sen.

MINUS:
– Transport från festivalområdet under fredagen var under all kritik
– Obefintligt med möjlighet att ta ut kontanter
– Dyr mat och dryck, 40 kr för micropizza och 70 kr för hamburgare är inte ok
– Flaskhalsen vid Red Stage

Vädret tänker jag inte lista som varken bra eller dåligt då det inte går att påverka. Jag hör bara mammas bevingade ord om att det inte finns dåligt väder bara dåliga kläder.

Nå, över till allt som var bra och fantastiskt. Tror aldrig jag sett och hört så mycket bra musik på så kort tid. Alla helt fantastiska festivalbesökare som stod ut och festade loss trots strul, väta och mycket köande.

PLUS:
+ Bandbokningarna
+ Alla trevliga metalfans
+ Bra ljud
+ Området

 

FREDAG
Som alltid när man planerar inför en festival så brukar det inte riktigt bli exakt som man tänkt när man väl är där. Det är alltid några band som man prioriterar bort av olika anledningar eller missar för att man helt enkelt har lite för roligt i ett öltält. Men jag är nöjd då jag prickade in mina viktigaste band. Här följer mina kommentarer om fredagens band.

Raubtier
De första som nådde mina öron var Haparandas stoltheter Raubtier som precis äntrat Red Stage när jag och min vapenbroder Mats klev in på festivalområdet. Är inget stort fan men jag ger dem cred för hiten ”Kamphund” som är en bra partyhöjare. Som norrlänning blir man lite varm i hjärtat av att få höra klingande Haparandamål mellan låtarna.

Doctor Midnight & The Mercy Cult
För att fatta mig kort så var det här inte alls nått vidare bra. Orkade med ett par låtar på avstånd. Trist, tråkigt och oinspirerande.

Cavalera Conspiracy
Då ”Doktor Natt” föll platt så ökade törsten efter gyllene drycker. Vi han därför bli lite för glada i hatten så Max och Igors manglande sågs och hördes på avstånd. Hade gärna sett mer av dem men samtidigt så tillhör de inget av mina favoritband. Ibland är det roligare med öl helt enkelt.

Devin Townsend Project
Devin Townsend Project - Metaltown 2011
Devins halva spelning krockade med At The Gates. Hade gärna sett hela konserten med denne galne och produktive kanadensare. För att inte missa en sekund av At The Gates så gick vi därför ganska tidigt. Men de inledande låtarna var riktigt bra och han är ju en grym gitarrist och låtskrivare.

At The Gates
At The Gates - Metaltown 2011
Deras spelning på Sweden Rock Festival 2008 var grym. Men det vette fan om detta inte var några snäpp bättre. Vilket jäkla ös. Ståpälsen reser sig direkt när Tomas Lindberg vräker ur sig ett ”Go!” precis innan helvetet brakar lös. Det är helt omöjligt att någon var besviken efter deras urladdning och uppradande av hit efter hit. Synd att ett av världens bästa liveband inte längre finns. Eller kanske det kommer en tredje avskedsturné.

System Of A Down
System Of A Down - Metaltown 2011
Ända sen jag hörde de första tonerna med System Of A Down har jag velat se dem live. Och plötsligt stod de där på scenen. Jag tror att alla 25.000 letat sig till Black Stage för det var folk vilket håll man än tittade åt. Det är sällan man har gåshud en hel konsert men i kväll händer det. Det är snudd på magiskt. Efter sitt långa uppehåll märker man att de är riktigt spelsugna och laddade. Det är få band som besitter dynamiken och fixar tvära kast mellan totalt metal-mangel och lugna låtar. Serj Tankian är i högform och karln nyttjar sina röstresurser som få. En rolig överraskning är när Daron Malakian plötsligt spelar och sjunger Dire Straits ”Sultans Of Swing”. Mitt i gitarrsolot lägger han ner och säger nått om att Mark Knopfler spelar mycket bättre med fingrarna än han. Efter 1,5 timmes allsång (jag tror fan alla sjöng med hela tiden i varje låt) är festen över och man är lycklig ända in i själen.

Ghost
Sliten efter en heldag med öl, mer eller mindre stående hela tiden och med System Of A Downs hejdlösa spelning i ryggen så masade jag mig upp till Close-up scenen för att få en glimt av Papa Emeritus I och hans kåpklädda följe. Ghost levererade sin ”snälla” djävulsmetal med bravur. Mystiken kring deras hemliga identiteter gör det desto mer intressant. Inte varje dag man bevittnar en svart mässa. En malande huvudvärk närmade sig med full kraft och efter halva konserten gav jag upp.

Hem till hotellet
Fredagen avslutades med en uppfriskande tvåtimmars taxikö och en taxameter i högform. Inte det man är sugen på efter en annars jäkligt bra festivaldag.

 

LÖRDAG

The Damned Things
Precis som med Raubtier så anlände vi på lördagen när The Damned Things redan börjat. Eller rättare sagt när de spelade sin sista låt. Tråkigt då jag missade dem på Copenhell i fjol på grund av för sen ankomst då med. Det lilla jag hörde lät i alla fall riktigt bra. Sången var mycket bättre och elakare live än på skiva. Nästa gång ska jag fan inte missa dem!

Parkway Drive
Det är inte varje dag man ser en rullstol på en metalcore-scen. I stället för att ta in en ersättare så spelade ena gitarristen med ett brutet ben sittandes i en rullstol. Men inte satt han still för det utan rullade runt så gott det gick och röjde så gott det gick. Resten av bandet stod inte det minsta stilla. De hoppade runt och röjde rejält medan de levererade det ena feta hardcore-riffet efter det andra. Allt i 120 knycks hastighet. Jag kan tyckas vara lite fånig men de ser alldeles för snälla ut för att spela så hård musik. Efter konseretn så pumpade adreanlinet rätt rejält i varje del av kroppen.

Arch Enemy
Arch Enemy - Metaltown 2011
Har gillat Arch Enemy sen Angela Gossow tog över mikrofonen. Hennes röst är supergrym och live gör hon sig som bäst. Hon tar verkligen över scenen när hon ilsket klampar runt och viftar med sitt långa hår och growlar som en gud. (Om jag inte är helt ute och cyklar var hon den enda kvinnliga artisten på hela Metaltown. Finns det verkligen så lite brudar som spelar bra metal?) Bröderna Amott levererade så mycket snygg gitarronani att vi som gillar solon verkligen fick vårt lystmäte fyllt. Arch Enemy är grymma live och de gjorde en jäkligt bra spelning.

Meshuggah
Festivalens argaste och mest brutala gäng var helt klart gubbarna från Umeå. De visade ingen nåd när de i takt efter takt fullständigt smulade sönder allt motstånd vad det gäller precision och hårdhet. Att de är högt aktade musiker får man full förståelse när man ser dem köra live. De är som en ostoppbar metallkoloss som mosar allt i sin väg. Gillar deras synkroniserade låga headbangings då de nästan sitter på huk med sina instrument.

Babtized In Blood
Blev glatt överraskad av deras spelning på Close-up scenen. Hade inga större förväntningar men jäklar vilket röj de frambringade. Kändes lite som att se Airbourne fast i metalltappning.

Bring Me The Horizon
Efter Parkway Drives käftsmäll så kändes det som om Bring Me The Horizon hade en del att möta upp med. Tyvärr så tappar de live mycket av dynamiken de har på skivorna. Det känns även som om de försöker lite för mycket att vara galna och utflippade och speciellt då sångaren. Parkway Drive må se ut som snälla gossar men de spelar från hjärtat vilket inte Bring Me The Horizon gör.

Deicide
Alla som tvivlar att Glen Bentons röst är på riktigt på skiva kan jag bara säga att den är helt naturell. Trodde ingen kunde besitta en sån röstresurs. När han öppnar munnen är det helvetets demoner som brölar ut ur hans svalg. När de gör entré är det stående ovationer från publiken och Glen sträcker armarna i luften som tack för det varma mottagandet. Sen är det slut på det mysiga. De visar att gammal är äldst och att de fortfarande levererar extrem metal av högsta klass. Imponerande att se hur Steve Asheim hanterar trummorna i blixtens hastighet. Det går mycket snabbt och är riktigt brutalt. Jäkligt roligt att få se dessa legender live.

Korn
Vad ska man säga. Dessa gubbar vet hur man levererar. Tight, fett, coolt, ångestfyllt, publikfriande och tungt. Ibland låter Korn som ett enda instrument, så jäkla tight är det. Älskar Jonathan Davis när han hänger på mickstativet och laddar för att sen explodera i grymtningar, skrik och skönsång. De kör en riktig hitkavalkad och visar upp en sån spelglädje att de till och med slänger in bryggan från Metallicas klassiker ”One” och Queens arenahymn ”We will rock you”. Blev mäkta imponerad av trummisen Ray Luzier. Det var mycket hans förtjänst att Korns spelning var en av festivalens bästa. Sen är det jäkligt coolt att ha gröna strängar på sin bas, helt rätt tänkt av ”Fieldy”.

Watain
Ond bråd död och lukten av grisblod fick avsluta festivalen. Direkt efter Korn tog vi oss åter igen till Close-up scenen för lite svensk black metal i världsklass. Vi hamnade långt bak i tältet och kollade in några låtar. Med deras spelning på KB sent i vintras hyfsat färskt i minnet så fick det räcka. Inte för att det var dåligt utan mer för att två dagars festival började ta ut sin rätt.

Hemgång
Trots att jag så jäkla mycket velat se Torture Division så valde jag sängen. Med trötta knän och värkande ryggar beslutade ”gamlingarna” sig för att det var dags att göra sorti. Trötta och mycket nöjda lämnade vi alltså Metaltown 2011 bakom oss och efter bara en styv halvtimmes taxikö började färden mot den hägrande hotellsängen.

 

SLUTRAPPORT
Trots en del ”nybörjarmisstag” så rockade Metaltown riktigt fett. Den stora styrkan var givetvis alla bra band som levererade till 100 procent. Ser definitivt fram emot nästa års version och hoppas att de lyckas toppa årets bokningar.

 

2 thoughts

  1. Det är coolt hur åsikter kan variera. Jag är helt enig med dig om mycket, så som att ATG är Metalbandet med stort M, att SOAD var grymma, att Bentons röst var klockren live och en hel del annat med. Sedan är vi helt oeniga om BMTH, vars spelning jag håller som ett av festivalens bästa ögonblick…

    Bra rapport; tack!🙂

  2. Tjena!
    Håller med, det är kul att samma konserter kan uppfattas helt olika. Dock tror jag att nästan all 25.000 var eniga om SOADs spelning. Allsången var grym.

    Ska erkänna att när Jag läste din första del kunde jag inte läsa fler innan jag skrivit klart inlägget. Du rapporterade så utförligt att jag inte ville färga hur jag själv upplevt det.

    Tack själv för en maffig rapportering. Kanon!

Skriv gärna en kommentar…

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s