Den 19:e februari var det upplagt för en distad helkväll på KB. På menyn fanns tre powertrios; JUMPING JACK, LIZZARD och HIGH ON FIRE. Aptitretaren och förrätten var franska anrättningar och huvudrätten bestod av en amerikansk klassiker.

Formkurvan för kvällen var en ganska stark start, en hel del slackade i mittpartiet men som hämtades in med en tokstark slutspurt.

JUMPING JACK (fr)

Förväntningarna var obefintliga efter att ha provlyssnat på Spotify några dagar innan. Det jag hörde då var ingenting som jag gick igång på alls. Men jag blev glatt överraskad när de live levererade ganska svängig groove metal och en sjujäkla spelglädje. Framförallt hade de en stenhårt jobbande trummis som gjorde sitt bästa för att stänka ner de vid scenkanten med svettiga hårstänk.

LIZZARD (fr)

Lika mycket som JUMPING JACK överraskade positivt var LIZZARD tråkiga och intetsägande live. På förhandslyssningarna lät det hyfsat lovande men tyvärr var de rätt trista live. Musikmässigt så passade de inte ihop med de andra och kändes som ett mindre bra val som förband.

HIGH ON FIRE (us)

Mina förväntningar är stora när Matt Pike i bar överkropp och gitarren i högsta hugg intar scenen och direkt dundrar igång ”Serums of Liao”. Tillsammans med sina två vapendragare sätter han direkt KB’s ljudanläggning på prov för hur mycket membranen kan vibrera.

Herr Pike grymtar dock lite besvärat efter några låtar när han ser ut tycka att publiken (eller de själva) inte riktigt kommer i gång. Men efter halva spelningen lossnar det och den där magin som bara riktigt bra konsertupplevelser har infinner sig. Det är jäkligt svårt att värja sig mot en av världens mest massiva riffmaskiner.

Spridningen på låtarna är bra då både nya och gamla hits får samsas på kvällens setlist. Bland annat bjuder de på ”Frost Hammer”, ”Fertile Green”, ”Rumors of War” och ”Speedwolf”.

På kanonlåten ”Snakes of the Devine” visar Matt Pike att han är en riktigt kompetent gitarrist och briljerar med flyhänt strängbändning och ett jäkla flyt i spelet. Fast jag måste säga att hans spelstil både ser avig och fumlig ut. Men huvudsaken är att det låter bra.

Det är nått visst med den vägg av totalt muller som denna trio utsätter sina åhörare för och sista kvarten är det ren och skär överkörning.

Respekt till HIGH ON FIRE att när de spelat sista låten var slut klev de av scenen och lämnade byggnaden. Det vill säga de låtsades inte att spelningen var slut för att fem sekunder senare komma in och köra ”extranummer”. Bättre att gasa på hela vägen utan att tappa farten.