När jag vill lyssna på musik med mycket själ, hjärta och smärta så brukar det bli någon form av blues eller soul. Gärna skräpigt, knastrigt, intensivt och rått. Några av mina favoriter är Robert Johnson, Muddy Waters, Stevie Ray Vaughan, Johnny Winter, Bettye LaVette, Irma Thomas, Mavis Staples och inte minst Son House.
Jag får gåshud varje gång jag hör Son House framföra ”Death Letter Blues”. Han sjunger och spelar med sån inlevelse och kraft att det gör ont. Hans gitarrspel är också helt fenomenalt där hans högerhand attackerar gitarren med någon slags slap-plock-stil medan vänsterhanden blandar slide-riff och komp.
Andra låtar som ger ståpäls är ”John The Revelator”, ”Levee Camp Blues”, ”Grinnin’ In Your Face”, How To Treat A Man” och ”Walking Blues” från plattorna ”Delta Blues And Spirituals” och ”Martin Scorsese presents the Blues: Son House”.
”Delta Blues And Spirituals” är en liveskiva från 70-talet som är galet bra. Helt klart en av de bättre bluesinspelningar som gjorts. Sons röst låter stundvis som en exalterad missionspastor och hans karisma tränger sig genom högtalarna. En livespelning som man skulle vart med på. Den andra skivan är en samlingsskiva som innehåller bland annat upptagningar gjorda av legenden Alan Lomax på 40-talet.
Det finns ganska många skivor och samlingar med Son House men jag tycker att dessa två är en bra ingång till en av de största inom bluesmusiken.
Son House – ”Death Letter Blues”
SteelgardenMusic 