Då var det färdigknåpat med fältrapporten. Mer än en månad sedan festivalen så känns det så där aktuellt med en rapportering men skit samma, nu blev det så av olika anledningar som vi inte ska älta mer om här.
Mer bild än text tror jag visst det blev med. Det kan ha att göra med att jag för första gången haft med en riktig kamera och inte förlitat mig på mobilens kamera. Så när bilderna blev bättre än de brukar så kändes det helt rätt att försöka ha med så många som möjligt.
Nog tjatat, nu kör vi igång med dag ett och sen dag två och sen… äsch, jag tror ni hänger med.
onsdag 6 juni
FEAR FACTORY (Sweden Stage kl 18.15)
Festivalens första konsert blev legendariska industridödsmetallarna FEAR FACTORY. Ett band som jag faktiskt endast lyssnat sporadiskt på och mest gillar låtvis. Tyvärr så blev jag inte så imponerad av dem live. Kan ha att göra med att vi inte riktigt var varma i festivalkläderna eller så är de inte bättre live.
BOURBON BOYS (Rockklassiker Stage kl 19.45)
Ingen aning varför vi gick dit över huvud taget, för det här var inte alls nått som jag gick i gång på. Men det visste jag redan innan. Nu går vi vidare.
THE CROWN (Sweden Stage kl 21.00)
Svensk döds som borde varit bättre live. Hade ganska höga förväntningar som kanske sabbade det hela. Vi stannade inte ens hela spelningen då vi redan efter 20-30 minuter började skruva på oss och kände att det inte var riktigt så intressant och bra som det borde varit. Synd.
ENTOMBED (Zeppelin Stage kl 22.30)
Dessa gubbar bara fortsätter att leverera och de verkar bara bli bättre för varje år som går. Tror fan aldrig att jag blivit besviken på LG & Co. LG Petrov som för övrigt måste vara dödsmetallens gladaste och svettigaste sångare. Han är fan svettig redan när han äntrar scenen för att sen ge järnet med ansiktet förvridet i ett enda stort leende. Det blev en mycket bra avslutning på dag ett.
torsdag 7 juni
EXODUS (Rock Stage kl 15.00)
Först ut för oss på torsdagen blev klassisk thrash metal med EXODUS. Jag erkänner att jag inte är något stort fan och att thrash metal inte tillhör min favorit genre. Men deras aggressiva fart smittar av sig så jag kommer på mig själv med att svänga på nacken en hel del. Sångaren Rob Dukes får även igång flera circle pits trots att klockan nyss passerat 15 snåret.
SAINT VITUS (Zeppelin Stage kl 15.45)
Doom-veteranerna avnjöts från kullen strax ovanför Zeppelin Stage, i skuggan av några träd och med lite gott att dricka. Mycket trevligt att ”fika” i gräset ackompanjerat av doom-muller.
RIVAL SONS (Zeppelin Stage kl 17.30)
Då jag rätt nyligen sett dem live på KB (och i fjol på Putte i parken) så blev det bara en halvtimme innan vi skyndade i väg till en av mina måste-spelningar. Men jäklar vilket band RIVAL SONS är. Det är verkligen inte många som slår dem på fingrarna vad det gäller att spela riktigt svängig 70-talshårdrock. Återigen blir jag helt bortblåst av Jay Buchanan sångröst. Vilken kraft och pondus han besitter.
COLOSSUS (Rockklassiker Stage kl 18.10)
Äntligen får jag se dem live, denna metallkoloss. De har bara släppt en tre-låtars EP, men dessa tre låtar har i princip spelats sönder och samman i mina iPhonelurar. Men funkar det live då? Hell yeah! Det låter riktigt bra. Bara grabbarna fortsätter och kör sin stil så kommer de att bli stora. Väntar för fullt på att de ska släppa sin fullängdare. Fick även en liten pratstund med sångaren och gitarristen en stund efter spelning. Han var jäkligt trevlig och blev aningens blyg när han fick ta emot våra lovord. Sen fick han ta emot och avsluta min polares halvätna nachotallrik.
SEPULTURA (Sweden Stage kl 18.15)
Det är nästan lite fånigt att skriva någonting alls om SEPULTURA då jag knappt såg mer än några låtar på avstånd. Men va fan, jag var där i alla fall och fick mig en liten, liten släng av deras raseri och bastanta rytmer.
MASTODON (Festival Stage kl 20.00)
En av de konserter jag absolut inte ville missa för allt smör i Småland. Så skönt att de även då också levererade massivt. Så jäkla bra! Trots att Brent Hinds verkade lite tjurig i början och till och med verkade kalla publiken (eller nån/nått) för fucking pathethic. Hur som verkade det bara sporra dem att spela bättre för basisten och sångaren Troy Sanders ger järnet ännu mer och kör på för fullt för att trigga publiken. Mäktigt att uppleva en av de bästa metallakterna i världen livs levande. Man blev helt enkelt överkörd.
MOTHER OF GOD (Rockklassiker Stage kl 22.45)
Stonermuller av hög kvalitet bjöds det på när dessa Borlängebor tog över Rockklassiker Stage. De är en rätt ny bekantskap för mig och en jäkligt trevlig sådan. Tror att deras skäggige gitarrist var en av de hårdast jobbande på festivalen. Grabbarna ska även ha en guldstjärna i kanten för att de spelar på snygga gitarrer av märket Hagström. Dessa herrar vill man definitivt se mer livespelningar med.
SOUNDGARDEN (Festival Stage kl 23.30)
Det är med stora förväntningar som vi placerar oss långt fram när klockan börjar närma sig för en nostalgitripp i grungens tecken. Plötsligt är de där på scenen och Chris Cornells karakteristiska röst skär genom natten. Redan som andra låt matar de på med ”Spoonman”, en av mina favoritlåtar med gubbarna. Sen blir det hitkavalkad av stora mått. Det känns stort att se dem live. Dock lämnar jag konserten innan de spelat klart för att hinna med lite black metal innan stängningsdags.
DARK FUNERAL (Zeppelin Stage kl 00.00)
Traskar rakt in framför scenen med SOUNDGARDEN ringande i öronen som snabbt byts mot en mörk ljudmatta av ren ondska. Hinner bra precis med de tre sista låtarna och känner att det var nog exakt lagom många. Tycker att det var aningens klent om jag ska vara ärlig och faktiskt lite tråkigt. DARK FUNERAL når tyvärr inte upp till sina kollegor WATAINS scennärvaro eller låtar. Men det var ändå gött med lite ond bråd död som avslutning på en fantastik festivaldag.
fredag 8 juni
ADRENALINE MOB (Rock Stage kl 12.00)
Årets stora överraskning står ett gäng väldigt erfarna herra för. Efter jag hört singeln ”Undaunted” så var jag taggad till tusen. Men efter jag lyssnat genom hela debutskivan så var jag betydligt mindre taggad. Så när festivalens mest ödmjuka band visar upp äkta spelglädje och verkligen uppskattar att få stå på scenen och spela sin musik då smälter det mest härdade hårdrockshjärta. Trots att klockan bara är tolv på förmiddagen och att det börjar småregna har det samlats väldigt mycket folk framför Rock Stage. Genom hela konserten så hintas det maffia-referenser i både mellansnacket och bandpresentationen, så det är så självklart att de som sista låt hyllar Ronnie James Dio med låten ”Mob Rules”.
BLACK SPIDERS (Zeppelin Stage kl 13.45)
En av de bästa spelningarna på festivalen står de brittiska herrarna i BLACK SPIDERS för. Sångaren Pete ”Spider” Spiby är riktigt underhållande i sitt mellansnack och får till och med hela publiken att skrika ”Fuck you BLACK SPIDERS” med sina armar sträckta mot scenen och endast långfingret pekandes rakt upp. Enkelt så kan man säga att de helt körde över oss som var där med sin rakt-fram-och-inga-krussiduller hårdrock.
PENTAGRAM (Zeppelin Stage kl 20.15)
Festivalens mest udda får nog sångare Bobby Biebling betitla sig som. Han ser fullkomligt galen ut när han med sitt burriga och gråsprängda hår spärrar upp ögonen så de nästan poppar ur sina hålor samtidigt som han gör diverse ekivoka poser och miner. Men jäklar vad bra det är. De fyrar av tunga och doomiga låtar och Bobby Bieblings lite speciella röst låter lagomt kuslig i den mörka stämmningen. Lyssnade in mig en hel del innan festivalen och kan bara konstatera att PENTAGRAM är grymmare live än på skiva.
MOTÖRHEAD (Rock Stage kl 21.45)
Få band har så jämn och stadig dagsform som dessa legender. Lemmy & co dånar precis som det senaste århundratet ur sig sin helt egna version av äkta rock ‘n’ roll. Folk får säga vad de vill men MOTÖRHEAD rockar skjortan av de flesta även på en dålig dag. Sen gillar jag att de har med sig den monsturösa bomber-riggen som nog var supercool när den visades första gången men som nu mer är en rolig grej. Dessa gubbar blir jag av någon anledning alltid barnsligt glad av att få beskåda.
lördag 9 juni
ORANGE GOBLIN (Zeppelin Stage kl 16.00)
Dessa brittiska gentlemen delar nog förstaplatsen med både BLACK SPIDERS och ADRENALINE MOB om att vara mest glada och uppspelta av att få spela hårdrock. Under hela konserten ömsom klappade och sträckte sångaren upp händerna i luften för att fånga in publiken. Mellan varven till och med spelade han luftgitarr när han tycket att hans kollega gjorde coola riff eller solon. Galet drag och fruktansvärt bra konsert bjöd de på och även vädrets makter verkade hålla med då solen bjussade på högsommarvärme.
NATIONALTEATERN (Zeppelin Stage kl 17.30)
Konstigt nog så lockade denna gamla rockorkester en jäkla massa folk. Det var helt fullpackat framför scenen. Må det vara solen, ölen och festivalstämningen som tog ut sin rätt men det rockade fan på bra om Ulf Dageby och resten av ensemblen.
LYNYRD SKYNYRD (Festival Stage kl 20.00)
Skoj att ha sett dem, det var väl min förväntning av 2012 års version av LYNYRD SKYNYRD. Rent krasst så är det bara Gary Rossington kvar från originalsättningen så man får nog ha överseende men min skepsis. Men ganska snart får jag se mig besegrad när jag inser att sydstatarna levererar ett sjujäkla sväng. De har en fantastisk backkatalog att ösa ur och kör hit efter hit så där tillbakalutat och gungigt så som man bara kan göra om man kommer från de södra delstaterna. Så när Rickey Medlocke kliver ut på catwalken i slutsolot på ”Freebird” så är ståpälsen ett faktum.
VDELLI (Rockklassiker Stage kl 21.45)
Grattis Australien, men era landsmän fullständigt blåste bort mig och mina festivalkompisar och säkert även alla andra som samlats framför Rockklassiker Stage. Hade aldrig hört talas om denna powertrio från down under tidigare och trodde att det var ett gäng nykomlingar. Men Michael Vdelli spelade in första skivan med sin självbetitlade grupp redan 1997. De uppvisar sån spelglädje att det är löjligt. Herr Vdelli är en riktigt grym gitarrist och en svängigare trummis än Ric Whittle får man leta efter. Årets tolvpoängare går tveklöst till VDELLI.
MÖTLEY CRÜE (Festival Stage kl 23.30)
Är inget stort fan men kände ändå att det skulle vara roligt att åtminstone se dem lite. Så medan jag åt världens största varmkorv lyssnade vi på de tre första låtarna. Men gud så dåligt det var. Vince Neil sjunger helt oinspirerat och det låter som ett något bättre cover-band äntrat scenen. När korven var uppäten så lämnade vi Festival Stage bakom oss för att göra ett besök hos betydligt tuffare tongångar.
CANNIBAL CORPSE (Zeppelin Stage kl 00.00)
The grande finale blev några riktiga veteraner inom dödsmetall. Hade sett fram emot att se dessa herrar live och de visade verkligen att gammal är äldst då de spelar skiten ur de flesta yngre kollegor vilken dag som helst. Det är fascinerande att höra och se sångaren George ”Corpsegrinder” Fisher. Han har inte bara en grym röst utan är även en av hårdrockens skickligaste headbangers eller mer exakt headspinners. Alla års huvudsnurrande aktiviteter har till och med utrustat honom med en rejält muskulös nacke. Det kan inte bli så mycket hårdare eller brutalare än så här. CANNIBAL CORPSE var en mycket bra avslutning på en mycket rolig festivalen.
Topp fem spelningar
1. VDELLI
2. MASTODON
3. ORANGE GOBLIN
4. BLACK SPIDERS
5. SOUNDGARDEN
SteelgardenMusic 